Författare Ämne: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar  (läst 13251 gånger)

Utloggad Wohlgart

  • Jag har faktiskt ett liv vid sidan också..
  • ***
  • Antal inlägg: 254
    • Visa profil
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #30 skrivet: november 26, 2017, 15:09 »
Gropungar
Jag söker mina rötter

Jag var 18 år, kände mig fri med bil och körkort, nu skulle jag söka mina rötter. Min syster hade gjort det några år tidigare. Förutom min far, besökte jag också min morfar och mormor, som fortfarande levde i Vekhyttan. Min mormor var en tuff dam. Har hört det berättas att hon körde traktor dagen efter att hon fått barn! Nog inte så vanligt idag.

Min biologiska far hade tillsammans med min äldste bror besökt oss i Lindesberg tidigare. Efter att vi blev adopterade tog de besöken slut. Vi träffades dock 1961, vid en begravning av en av bröderna, som hade förolyckats i en biljakt av polisen. Då träffade jag alla syskonen, men upptog ingen kontakt då.

Det blev först 1969 som jag träffade min andra bror Dennis. Han bodde hos en morbror i Stockholm, efter att ha varit placerad i ett fosterhem i Skara tidigare. Han stack från familjehemmet på sin 18 års dag. Vilket kanske säger att han inte trivdes där. Morbror var steward på Dahlen rederierna, och var en utmärkt kock och läromästare i ett kök. Han lärde Dennis mycket, och Dennis lärde mig. Vi var båda intresserade av matlagning.

Dennis var 6 år äldre än mig, vilket jag tyckte var bra. Han var mycket rolig tyckte jag. Han var mer belevad än jag, han hade varit utomlands flera gånger tillsammans med morbrorn. Det hade aldrig jag varit, hade aldrig varit utanför Norden. Det var roligt att dricka öl med honom, han hade humor och kunde berätta roliga historier. Jag såg upp till honom, och var stolt över honom. Han lärde mig mycket, som t.ex. att dricka whisky!

Det var första gången jag drack sprit, jag tyckte det var gott att blanda med coca-cola. Tänk hur man i ungdomligt oförstånd, kunde förstöra whiskyn på det sättet! En halvbror till oss som hette Stig körde bilen, och Dennis och jag drack whisky. Det fanns även en annan bror som var 3 år äldre än Dennis. Han hette Rolf, men kallades för Musse, eftersom det påstods att han hade utstående öron.

Han bodde med en tjej i Kumla, vi åkte dit för att fortsätta dricka. När jag till slut spydde på hennes vardagsrumsmatta, fick Dennis skäll för att han lurade i mig whisky. Hon tyckte synd om mig, som var så lättlurad. Men jag drack ju helt självmant. Jag hade sett fulla människor tidigare, och ville gärna vara likadan själv, vid något tillfälle. Tyckte det såg kul ut att vara full.

Att dricka hemma var inte att tänka på, fosterföräldrarna var kristna, och att dricka sprit var att synda. Ja, kristna och kristna, det var nog bara min mor, far var inte kristen när man slog sig på tummen, då visade det sig att han kunde många fula ord. Jag drack alltså ingen alkohol förrän jag var 18 år. De flesta andra hade påbörjat den banan betydligt tidigare.

Men även Dennis var uppväxt med kristna fosterföräldrar, så det var lika även för honom. Vi skojade om att det antagligen var synd att göra barn också om man var kristen, eller också var de lata och skulle ha färdiga barn, sa vi.

Det här avsnittet skulle heta ”en 20 årings förvillade värld” .Till fängelset, utan att passera gå. Där har jag hamnat många gånger när jag spelat monopol. Men nu var det på riktigt, men jag oroade mig inte särskilt mycket.Jag blev alltså av med körkortet 1970, efter 10 månader. Det var nog tur det, för jag körde som en galning. Anledningen till att jag blev av med körkortet, var att jag lade en bil på sidan i en kurva i centrala Lindesberg, där nuvarande Linde Bildelar ligger.

Det var fel på dörrlåset, och dörren gick upp när jag kom mitt i kurvan. Det var omöjligt att vrida på ratten med halva kroppen utanför bilen. Jag kom upp på trottoaren 7 meter, innan jag kunde vrida tillbaka ratten. Där hade det kunnat vara en dam med barnvagn, sa åklagaren när jag skulle dömas, och det hade han ju rätt i.

På den tiden var Kronofogdemyndigheten placerad där mittemot. Bilen tippade vi snabbt tillbaka, och gömde bakom dåvarande Scania. Kronofogde Holmberg anmälde händelsen till polisen, som efter någon timme kom till min nya arbetsplats på Linde Maskiner och hämtade mitt körkort. Jag var misstänkt för Grov vårdslöshet i trafik. Min brottsliga bana hade dock börjat några månader tidigare. Det var på Lokala Skattemyndigheten.

Alla som hade flyttat utomlands och hade fått tillbaka på skatten, fick sina kuvert placerade i en låda på expeditionen, då ingen känd adress fanns till dem. Jag blev en bedragare, jag skrev på deras namn och mitt eget som bud, legitimerade mig och så fick jag ut pengar.

Jag valde de med utländska namn, oftast finländska, för de skulle säkert inte komma tillbaka och fråga efter sin överskjutande skatt. Jag tog 10 – 15 stycken sådana här kuvert med olika summor. Brott lönar sig, tyckte jag. När det sedan tog slut på de utländska namnen, gjorde jag misstaget att ta även de svenska.

Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Ligger något i det. Då uppdagades det hela, och jag fick betala tillbaka de svenska, men de utländska fick jag behålla. De gick inte att spåra adresser, man visste heller inte vilka namn det var.

Min gnidenhet gjorde att jag då blev misstänkt för urkundsförfalskning och bedrägeri. Jag fick därefter sparken från Skattemyndigheten. Jag var tidigare helt ostraffad, men man slog ihop alla de här brotten, och de tjänade ihop till en månads fängelse, kombinerat med skyddstillsyn. Ett förhållandevis högt straff för en förstagångare, men jag överklagade heller inte domen.

Jag kom till Skåltjärnsanstalten utanför Filipstad Annandag Jul 1970. Det var en öppen anstalt, och jag kunde hur lätt som helst rymma om jag ville. Här fanns ett fint julbord, det blev också smörgåsbord till nyår.

När man första gången träffade sina anstaltskamrater, skulle man berätta för gruppen varför man var där. Jag talade om att mitt brott var grov vårdslöshet i trafik. Urkundsförfalskning och bedrägeri skämdes jag för, så det utelämnade jag. Men de tog reda på det ändå, genom att fråga plitarna. Jag blev på nytt kallad till ledaren av de intagna. Jag fick nu redogöra varför jag inte talade om det vid första förhöret. När jag berättade hur det gått till, steg jag i rang, det var tydligen ett bra brott, även om det inte var speciellt klipskt.

På anstalten var en rangordning efter hur länge man skulle vara där. Det fanns olika sysslor, de bästa var att vara vaktmästare då skulle man klippa gräs, sköta rabatter, skotta snö o dylikt. Det var man van vid hemifrån, så det kunde vara passande, även om jag hatade arbetet. Det fanns också ett jobb i köket och ett som städare. Övriga fick arbeta i skogen.

De bra jobben skulle man ansöka om. En av de intagna föreslog mig att ansöka, om jag ville ha något av de jobben. När jag lämnade in min ansökan skrattade den ansvarige pliten. Han frågade vem som tipsat mig att ansöka, och jag sa namnet. Jag hade naturligtvis blivit lurad, och jag borde ju förstått att man inte kunde lita på kriminella.

Jag fick vara i skogen och jobba. Det tilltalade mig inte alls. När jag skyllde på att jag inte kunde köra motorsåg, fick jag dra ihop stock åt några finska intagna. De jobbade något fruktansvärt hårt, arbetsledaren var helt imponerad. De tjänade också en del pengar på det, som de skickade till sina fruar.

En arbetsledare hämtade upp oss i en blå Dodgebuss, som på morgonen hade en angenäm doft av skog. På eftermiddagen när vi skulle hem var doften en blandning av skog, svett och en och annan brakskit, beroende på var man satt. Jag hade gott om tid, och jag planerade vad jag skulle göra när jag kom ut.

Utloggad legolas

  • Moderator
  • Jag lever för detta.... (Det här är roligt eller hur ??)
  • *****
  • Antal inlägg: 10022
  • Livet e tufft, å sen dör du!!
    • Visa profil
    • www.glegolo.com
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #31 skrivet: november 27, 2017, 01:19 »
Ja detta var ju en djupdykning som hette duga. Skall bli kul och intressant att läsa hur du tog dig ur konsekvenserna av ditt "tilltag"..

lycka till...

legolas
Transport till Thailand av flyttsaker - Hör av Er, så får ni proffshjälp.....
www.glegolo.com

Utloggad Jorgen

  • Jag lever för detta.... (Det här är roligt eller hur ??)
  • *****
  • Antal inlägg: 1788
  • Immigrant
    • Visa profil
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #32 skrivet: november 27, 2017, 09:15 »
Du bjuder verkligen på dig själv, tack för det
Jag ber aldrig om tillåtelse, men om förlåtelse

Utloggad Wohlgart

  • Jag har faktiskt ett liv vid sidan också..
  • ***
  • Antal inlägg: 254
    • Visa profil
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #33 skrivet: november 27, 2017, 17:16 »
Vi har nog alla gjort våra misstag här i livet, Jag hade iaf vett att skämmas för tilltaget.
Jag har gjort en del gott också, det kommer framledes

Utloggad magnus

  • Jäklar vad jag skriver.. (Men det räcker inte)
  • ****
  • Antal inlägg: 507
  • Jeet Kune Do
    • Visa profil
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #34 skrivet: november 28, 2017, 01:13 »
SO

Utloggad legolas

  • Moderator
  • Jag lever för detta.... (Det här är roligt eller hur ??)
  • *****
  • Antal inlägg: 10022
  • Livet e tufft, å sen dör du!!
    • Visa profil
    • www.glegolo.com
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #35 skrivet: november 28, 2017, 01:52 »
SO

De sociala, eller vad betyder det SO Magnus?

legolas
Transport till Thailand av flyttsaker - Hör av Er, så får ni proffshjälp.....
www.glegolo.com

Utloggad Wohlgart

  • Jag har faktiskt ett liv vid sidan också..
  • ***
  • Antal inlägg: 254
    • Visa profil
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #36 skrivet: november 30, 2017, 18:07 »
Gropungar  Ut i frihet igen

Efter en lång månad kom jag äntligen ut i frihet. Nu skulle jag ha tag i ett jobb, eller gå någon lämplig utbildning. Min övervakare ville inte släppa iväg mig på elektrikerutbildning i Örebro. Han föreslog istället en annan skola där jag skulle lära mig svarva och fräsa. Hade inte minsta intresse av det, men gick där tills jag fick tillbaka körkortet och fick tag i ett jobb. Det var inte lika svårt som det är nu för ungdomar att få jobb.

Efter övervakningstiden sökte jag, och kom till slut in på elektrikerutbildningen, efter en del utredningar med IQ test som avslut. Att man betvivlade mitt IQ var inte så konstigt. Jag var inte alls intresserad, och hade dåliga betyg från skolan. Jag hade ett IQ på 112, vad det innebar visste jag inte, men det räckte att komma in på den utbildning jag ville.

Efter halva el utbildningen tyckte läraren att jag körde huvudet väldigt nära olika apparater. Han skickade mig därför till en optiker, som konstaterade att jag var närsynt, och dessutom färgblind på blått och grönt. Det var inte bra. Jag fick då sluta, eftersom blått är en så viktig färg inom el. Så dåligt såg jag inte, dessutom går det att mäta sig fram, kände att mitt framtidsyrke försvann.

Jag hade i alla fall fått avbryta, för nu kunde jag inte begära fler uppskov med militärtjänsten. Det här med pang, bom och dunder har aldrig intresserat mig. Jag lekte inte indianer och vita heller som liten, jag är mer av den fredliga typen. På den tiden var det tvång för alla att göra militärtjänst. Jag kom först till P 10 i Strängnäs, men efter en tid upptäckte även militären att jag saknade stridsvilja. Jag blev sedan placerad vid K 1 i Stockholm, vilket var betydligt bättre. Det bästa med militära är att de gör karlar av pojkar, och jag tycker efteråt att det var mycket nyttigt att göra sin militärtjänst.

Två dagar efter att jag muckade, fick jag jobb som truckförare på Linde Maskiner i Lindesberg. Ett jobb som jag trivdes alldeles utmärkt med, jag blev kvar där i dryga tre år. Här fanns en underbar kamratanda, men flera av dem slutade, och började på den nya Volvofabriken istället.

Polisen i Lindesberg tog mig ungefär en gång om året för olovlig körning. Det gjorde att mitt lämplighetsintyg flyttades fram två år varje gång, även om man kunde få tillbaka det på ett år.
1977 fuskade jag mig in på kran skolan i Stockholm, fast jag inte hade körkort. Jag hade gjort hela teoridelen klar med mycket bra betyg, och var färdig att gå ut på praktik.

Kran skolan skulle flyttas, och vi skulle då transportera stora mobilkranar från Rinkeby till Västerhaninge, vilket blev genom hela Stockholm. Det tordes jag bara inte göra utan körkort. Jag avslöjade nu att jag inte hade något körkort. ”Hur kunde du då komma in här?” blev frågan. Jag kryssade i på ansökningsblanketten att jag hade körkort, och det var ingen som hade kollat det! Jag fick nu tre veckor på mig att ta körkort, och det gick bra. Jag hade ju övningskört för mig själv i sju år.

Jag hade nu blivit utbildad kranförare, men något krankort fick jag inte förrän efter 50 veckors praktik. Den som intresserade mig för kranföraryrket var Rö-Rolf. Han fixade kortare jobb åt mig, bl.a. vid bygget av Stadskogsskolan. Jag fick också vikariera för honom när han var på älgjakt. Jag fick hela tiden jobba 1 -2 månader, så var bygget klart. Det var ofta kranförare som sagt upp sig i slutet av bygget.

Till slut fick jag ihop mina 50 veckor, och jag fick mitt krankort. Det var lagom till polishuset i Lindesberg skulle byggas, och jag började jobba där. Jag hade tidigare kört kranar som hade 35 meters arm, nu skulle det bli en kran på 52 meter. Det var en avsevärd skillnad för en nybörjare. Visst kände jag mig ovan, och det gick inte så fort som man förväntade sig.

 Här träffade jag på den elakaste personen i mitt arbetsliv, han hade t.o.m ett elakt utseende! Han skulle alltid ha kört där jag inte såg! Jag hade blivit utbildad på att absolut inte svänga med kranen när jag inte ser, det här blev han förbannad på. Men det finns regler för det, då ska man ha radiokontakt. Det här hände flera gånger, och jag tog kontakt med Rö-Rolf för att få råd och hjälp att hantera elakingen. Han kommer upp till mig i kranen och tar över, när elakingen skulle ha kört. Elakingen började gapa som vanligt, men då gick Rolf ut ur hytten och talade om för honom vad som gällde.

Det stärkte mig oerhört, jag visste ju att jag gjort rätt som stoppat kranen. Efter det här blev det bättre, och det var radiokontakt efter det. Jag slutade där på våren när det var dags att börja bryta stubb igen. Det blev betydligt bättre betalt, eftersom jag fick traktamente.

Vi bröt stubb åt Stora Kopparberg, och höll till i Svartnäs i Dalarna. Det var en ort med en kyrka och en konsumaffär, absolut ingenting mer. Vi hade 7 mil till närmaste systembolag, det var lika långt till Falun som till Bollnäs och Sandviken. Men vi trivdes bra, jobbade ofta in fredagen så vi kunde åka hem torsdag. Jag höll på i tre somrar med det här, sedan var ungkarlslivet slut. Min nyblivna sambo ville inte jag skulle vara borta i veckorna.

Den 18 oktober 1979 blev jag kär på Storå Folkets Hus, det var där jag träffade henne. Hade varit kär förut en gång, men efter att blivit pistolhotad från hennes pojkvän, så avslutades det projektet. Det fanns så mycket tjejer, så varför skulle jag envisas? Nu kändes det likadant, det var en underlig känsla. Jag tänkte inte på något annat, precis som det varit tidigare en gång.

Jag hade nu börjat köra grävmaskin sedan ett par år, och låg ute på jobb och bodde i husvagn. Jag hade inget hem, bodde hos kompisar och ibland hos damer om jag haft tur på fredagsdansen. Det var lite jobbigt att förklara att man inte hade ett hem fast man var 28 år. Jag hade definitivt råd, jag tjänade jättebra med traktamenten. Jag tyckte bara det var en onödigt stor utgift för bara några dagar i månaden. Men nu bodde jag hos blivande svärföräldrarna i helgerna. Det gick bra i några månader, men sedan skaffade vi ett eget boende.

Vi flyttade ihop i en lägenhet på Storå Station den 15 februari 1980. Det var egentligen ingen lägenhet, det var en våning som hade två ingångar! Den hade tidigare varit avsedd för stationsinspektören. Det här med att gifta sig tyckte jag inte var så viktigt. Vi flyttade ihop efter 4 månader, men sedan hade vi en prövotid på 9 år innan vi gifte oss.

Varför ska man lova varandra att vara tillsammans livet ut? Det kanske man är, men det är dumt att lova. För min del sprack det. Vi gifte oss sedermera 1989, det skulle göra att hustrun fick en änkepension efter mig. Tycka om varandra kan man väl göra utan att gifta sig, det har mer med juridik att göra, tycker jag.

14 april 1983 fick jag äntligen köpa mitt föräldrahem, som jag tjatat om sedan mitten på 70 talet. Huset hade stått tomt länge, mina föräldrar valde att bo i gårdshuset, de påstod att det spökade i stora huset. Jag tyckte det var nonsens, då kan väl jag få rusta och bo där? Men se det fick jag inte. Men nu var det äntligen dags, att få hugga tag i vad som skulle bli mitt livsverk. Min mor hade fått en hjärnblödning, och far ville av förklarliga skäl hellre bo bekvämt på äldre dagar.

Jag var truckförare på Sund Emba i Örebro vid den här tiden, och vad det skulle bli av mig, hade jag vid 32 års ålder ännu inte bestämt. Jag tänkte iaf inte vara truckförare hela livet. Men fick jag bara köpa gården så skulle jag kunna hitta på någonting. Jag tyckte gården hade enorma utvecklingsmöjligheter. Det fanns två stora bostadshus, varav två stycken 50 – tals lägenheter i det ena. 52 hektar skog och 4 hektar åker, en stor magasinsbyggnad med andra stora utrymmen, något måste jag kunna hitta på.

”Hur ska du klara det här med en truckförarlön”, sa Jarl Blixt, som hade utsetts till mors gode man, efter hennes hjärnblödning. ”Det kanske inte är så kul att ha så höga kostnader, att man inte kan köpa den där tårtan om man vill ha den”. ”Vill jag ha en tårta kan jag göra den själv” mumlade jag, det är inte det primära just nu, tänkte jag. Får jag bara köpa gården, så får jag väl ordna till de ekonomiska och alla andra problem som uppstår.

Jag kände mig morsk, och jobba hade jag fått lära mig redan som liten.
Jag behöver inte ha något mer, några krav från den andra hälften märkte jag aldrig av, förutom att hon ville ha flera barn. Men det fick vänta, nu skulle huset göras färdigt först, så vi hade plats åt dem. Först skulle alla kostnader sänkas. Lägenheten på Storå Station var onödigt dyr. Vi sparade 700 kr i månaden på att ta en lien lägenhet i Otteshagen i Guldsmedshyttan istället. Det var mycket pengar då.

Stora bostadshuset innehöll 3 ingångar, 4 rum, 3 stora hallar och två kök. Detta revs ur invändigt till bara timmerstommen, och byggdes därefter sedermera om till 8 rum och kök. Men det tog lång tid. Efter 16 månader flyttade vi in i huset, då hade vi färdigt kök, toalett och badrum, samt två tillfälliga rum. Min fru ville inte bo där utan dusch, hon var ju inte ens van att bära ved och vatten!

Jag körde tidningar på nätterna och truck i Örebro på dagarna, och gjorde sådant jag kunde själv på huset på kvällarna. I helgerna kom min bror Dennis och hjälpte mig. Han var byggnadsingenjör, och hade gjort alla ritningar. Han ville gärna ha praktik på det han hade suttit och ritat, något jag mycket väl kunde bistå med. Jag var mycket imponerad av honom, hans ritningar stämde alltid exakt. Han kunde både teori och praktik i sin yrkesroll!

I slutet av september 1984 revs ena verandan och huset stod nu vidöppet med ett 4 meter stort hål in i huset. Här skulle ena hallen och glasverandan göras om till ett vardagsrum på 28 kvm. En morgon hade jag bråttom till jobbet i Örebro och halkade på en ramp som användes till mors rullstol. Jag bröt fotleden och blev långtidssjukskriven.

Det var i slutet av september, och att ha ett stort hål in i huset den tiden kändes inte bra. Jag blev tvingad att leja bort jobbet, fast jag inte hade råd. Det var Rö-Börje och hans bror Henry som kom och räddade mig. Vardagsrummet blev i alla fall färdigt till jul, nu kunde vi leva mera drägligt. Vår förste son skulle snart fylla två år. Vi hann sedan med tre till på samma årtionde, 86, 87 och 89, den femte kom 1992, efter det fick det vara bra. Dags att säga stopp sa Herr Propp.

Utloggad legolas

  • Moderator
  • Jag lever för detta.... (Det här är roligt eller hur ??)
  • *****
  • Antal inlägg: 10022
  • Livet e tufft, å sen dör du!!
    • Visa profil
    • www.glegolo.com
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #37 skrivet: december 01, 2017, 01:27 »
Underbar läsning Wohlgart, tänk vad det blev av den lelle parveln ändå till slut..

legolas
Transport till Thailand av flyttsaker - Hör av Er, så får ni proffshjälp.....
www.glegolo.com

Utloggad Wohlgart

  • Jag har faktiskt ett liv vid sidan också..
  • ***
  • Antal inlägg: 254
    • Visa profil
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #38 skrivet: december 01, 2017, 07:56 »
Så liten är jag inte, jag är i din storlek () :>

Utloggad Wohlgart

  • Jag har faktiskt ett liv vid sidan också..
  • ***
  • Antal inlägg: 254
    • Visa profil
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #39 skrivet: december 03, 2017, 14:49 »
Gropungar  Det spökade i huset

Det spökade mycket riktigt i huset, ibland lite för mycket för att det skulle vara kul. Jag tyckte det var spännande och faktiskt riktigt trevligt ibland, när det var vid rätt tidpunkt. Jag var mycket nyfiken på vem det var. Vad hade han för motiv? Vad ville han säga? Var det något jag skulle göra? Jag är fjärde generationen på en släktgård, var det mina förfäder som spökade?

Det tog flera år innan jag förstod att det var Sven Arefelt. Det var en kamrat till mig som tipsade mig om att det kunde vara han. Sven Arefelt hade tidigare hyrt en lägenhet på gården tillsammans med sin far, men sedan flyttat till Aspa.

Mina föräldrar ansåg både honom och hans far som suputer, de var kristna, att dricka alkohol var att synda. Men jag vet inte om de drack mer än någon annan. På den tiden fick man kuponger för att kunna köpa sprit. De som inte ville köpa sprit, kunde sälja sina kuponger till någon annan. Min far sålde sådana kuponger till Sven i all hemlighet.

Hans hjärtas röst drev honom tyvärr till hans död en augustidag 1956. Jag fick se honom en gång som 5-åring, på perrongen när vi gick av tåget vid Gusselby station. Han hade en svart hatt på sig, och både han och min far lyfte hatten för att hälsa på varandra.

Han hade taxi beställd som väntade på stationsområdets norra sida. Det var Talis Åkergren, vi hade åkt med honom många gånger tidigare. Han hade en svart Checker, en åttasitsig amerikanare. Den användes till skolskjutsar, och den var godkänd för 12 barn.

Tyvärr fanns det två vägar hem till oss, och jag fick aldrig slå mig i slang med honom. Mina föräldrar valde vägen förbi Elin Fahlgren istället. Jag hade ju hört talas om Sven Arefelt, Han var en kändis, jag hade hört hur man talat om honom, han gjorde radioprogram.

Jag hade som nybliven 5 åring fått min första cykel, på grund av att jag hade öronvärk. Jag ville berätta för honom att jag lärt mig cykla. Det var jag mycket stolt över, det ville jag berätta för alla jag träffade. Vi kunde väl gå samma väg? Varför inte prata med honom? Han hade ju varit vår hyresgäst?

För mig hade det varit en ny kontakt att känna, jag gillade vuxenvärlden. De hade ju levt livet, kanske visste vad livet innebar. De kunde lära mig något. Det var min mor som lite folkskyggt ville gå åt andra hållet på perrongen.

Nej, nu gled jag iväg från spöket. Det hände ibland på nattetid, och det var lite irriterande. Samtidigt ville jag inte göra något åt det. Jag gillar kändisar, även om just han bara spökade. Jag insåg ganska snart att det var ett snällt spöke, oförargliga förflyttningar som inte hade någon betydelse.

En tavla i mitt sovrum kunde jag sätta rak på kvällen, på morgonen hängde den lika snett igen. Mattor med glidskydd förflyttades några decimeter hit eller dit, var ofta veck på dem också. Jag förstod aldrig vad han ville med dessa förflyttningar.

På nattetid började det gå i trappen, och det kändes otrevligt. När jag gick upp för att titta vad det var, fanns som vanligt ingen där. Jag tittade till barnen som alla låg i djup sömn. Detta hände flera gånger och till slut blev jag trött på det. Nu ville jag bli av med det här.

Jag berättade inte om detta för familjen, i rädsla för att de inte skulle tordas bo kvar. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo någon annanstans. Om någon påstod att det spökade i huset förnekade jag det bestämt, och frågade om de trodde på tomtar och troll också. Jag kände att de trodde på mitt falska svar.

Jag var själv med barnen i några dagar, min hustru var på en kurs i Rockesholm, vi hade nu börjat jobba med missbrukare, och hade familjehemsplaceringar. Det började gå i trappen igen vid tvåtiden på natten. Jag gick upp och satte mig i hallen, men som vanligt ingen där.

Jag bestämde mig för att ta snack med spöket. Jag förklarade att han inte kunde hålla på så här och störa min så välbehövliga nattsömn. Jag sa också att han gärna fick vara här, men vi måste respektera varandra, och han fick absolut inte störa barnen!

Jag talade till honom i några minuter och gick sedan till sängs igen. Jag vet inte om han blev sårad av det, för efter detta samtal försvann han, och jag märkte inte av honom mer sedan dess. Dessa oförargliga förflyttningar var jag så van vid, att de bekom mig inte. Men efter att han försvann saknade jag honom faktiskt ibland.

Utloggad Birger

  • Jag lever för detta.... (Det här är roligt eller hur ??)
  • *****
  • Antal inlägg: 1760
    • Visa profil
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #40 skrivet: december 03, 2017, 17:23 »
Så där var det i mitt hus i Småland också, en mycket gammal gård. Där fanns något eller någon mer än familjen i huset, men det skrämde oss inte, inte ens min vidskepliga thailändska blev rädd. Det var mera som om något vakade över oss, öppnade och stängde dörrar, trampade runt på vinden och gick i trapporna och så...

Utloggad Wohlgart

  • Jag har faktiskt ett liv vid sidan också..
  • ***
  • Antal inlägg: 254
    • Visa profil
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #41 skrivet: december 03, 2017, 17:35 »
Det spökar här på forumet också, det är ett snällt spöke det också, han rättar till så rubriken kommer i mitten :> :> <hurra>

Utloggad legolas

  • Moderator
  • Jag lever för detta.... (Det här är roligt eller hur ??)
  • *****
  • Antal inlägg: 10022
  • Livet e tufft, å sen dör du!!
    • Visa profil
    • www.glegolo.com
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #42 skrivet: december 04, 2017, 00:29 »
Det spökar här på forumet också, det är ett snällt spöke det också, han rättar till så rubriken kommer i mitten :> :> <hurra>

OCH styckar av all din sammansatta text, så det blir enklare att läsa.... Roligt att du märkte det,,,,
 ;D ;D ;D ;D

legolas
Transport till Thailand av flyttsaker - Hör av Er, så får ni proffshjälp.....
www.glegolo.com

Utloggad legolas

  • Moderator
  • Jag lever för detta.... (Det här är roligt eller hur ??)
  • *****
  • Antal inlägg: 10022
  • Livet e tufft, å sen dör du!!
    • Visa profil
    • www.glegolo.com
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #43 skrivet: december 04, 2017, 00:31 »
Så där var det i mitt hus i Småland också, en mycket gammal gård. Där fanns något eller någon mer än familjen i huset, men det skrämde oss inte, inte ens min vidskepliga thailändska blev rädd. Det var mera som om något vakade över oss, öppnade och stängde dörrar, trampade runt på vinden och gick i trapporna och så...

Bättre att det går i trapporna än inte alls...
 :> :> :> :>

legolas
ps. Nu snodde jag nog ledarns svar tror jag....
Transport till Thailand av flyttsaker - Hör av Er, så får ni proffshjälp.....
www.glegolo.com

Utloggad Wohlgart

  • Jag har faktiskt ett liv vid sidan också..
  • ***
  • Antal inlägg: 254
    • Visa profil
SV: Wohlgart utanför Thailand - Gropungar
« Svar #44 skrivet: december 04, 2017, 07:26 »
Ja, jag bommar att stycka av, här kan man inte gå in och ändra efteråt. Men det är en bra syssla för dig som jag antar inte är alltför ansträngande.

En fördel med forumet här är att jag själv kan se antalet läsare, behöver inte kontakta redaktionen som jag måste på Lindenytt

Nu var det redan 70 st på det senaste inlägget, när det blir 100 lägger jag ut nästa.

Tror det är 3 kvar om jag inte skriver ett extra om alla misstag jag gjort här i Thailand

Se vad duktig jag är att dela upp   :> :> :> :>